Visst är det bra att samhället gör allt för att medborgarna ska känna sig trygga. Länge har det varit en av de viktigaste funktionerna en stat haft. Men, man måste fråga sig om det inte finns en gräns. Ju mer vi gör för att säkra oss, desto mer måste vi reglera.

Det finns så mycket faror man kan råka ut för i livet. Vi varnas för det ena efter det andra. Är det inte SARS så är det fågelinfluensan, akrylamid eller den nya influensan. Och att klara vardagens krav på vad man egentligen får äta är nästan förenat med livsfara.

Men lilla Kalle! Varför kastar du mat omkring dig? Mår du inte bra? Ska vi prata om det du och jag? Vi är ju kompisar min lille vän. Mamma och du är så tighta. Jag finns alltid där för dig, det vet du ju. Vill du ha lite köttbullar i stället?

En sak som slagit mig är att det finns ett nytt sätt att överleva i världens mest rättvisa land. Det finns inget som är så effektivt som att vara ett offer. Hela samhällsapparaten är uppbyggd för att ta hand om den svage. Inget fel i det egentligen. Ett samhälles civilisationsgrad kan mätas i hur skickligt det är på att ta hand om dem som inte kan ta hand om sig själva. Men någon gång på vägen kan det finnas anledning att göra lite reflektioner.

Misslyckandet i handläggningen av Estoniakatastrofen kan inte synliggöras tydligare än så. Det har nu gått över 15 år sedan Estonia förliste, men befolkningen har aldrig fått göra bokslut med händelsen.

En stor internationell studie som publicerades under hösten 2009 visade att svenska 11-åringar mår näst bäst i hela världen. Är det inte fantastiskt! De får allt de pekar på. De får lära sig att världen är en underbar plats och att alla är snälla. Tidigt i livet får de veta att alla är de likadana, med samma grundläggande rättigheter och att världen är en snäll plats.

En sak som slagit mig genom åren inom psykiatrin är hur ofta människor med ovanligt gott minne mår dåligt. På psykakuten kan man träffa personer som har ältat en oförrätt i decennier och som menar att alla deras symptom beror på att mamma ”inte såg” dem när de var tio år gamla. De mår psykiskt dåligt varje dag på grund av en förälder som ofta kan ha varit död sedan åratal tillbaka.

När vi får det allt bättre så klagar vi mer. Är det konstigt? Egentligen inte faktiskt. Så har det väl sett ut i alla tider. I mitt förra inlägg skrev jag om när verkligheten når överklassen. Det ska man ju vara medveten om att den faktiskt också gör för de allra flesta. I stort sett ingen lyckas leva ett helt ombonat och övervadderat liv. Inte ens i dagens genomsäkra samhälle.